Mammaledig ska man tydligen inte ens få vara i lugn och ro. Jag jobbar som lärare på högstadiet i en av våra grannkommuner och vi har hittills varit skonade från uppsägningar på grund av att elevantalet sjunker. I går ringde BU-chefen till mig för att boka in ett möte med mig på måndag. Jag tror knappast att anledningen är att han tänker bjuda mig på kaffe och prata om vädret. Jag vet att jag förmodligen inte sägs upp helt, eftersom jag har en kompetens i tyska som ingen annan på skolan har, men ändå känns det helt värdelöst att hamna i den här situationen. Om jag inte får jobba så mycket som jag vill till hösten lär drömmen om att vi ska kunna köpa något eget ligga långt bort. Min älskade M är både civilingenjör och doktor i kemi, men han har varit arbetslös sedan han disputerade för några månader sen. Han har varit på en del intervjuer och i morgon ska han på en så långt bort som i Sundsvall. Det är ett bra jobb och han har mitt fulla stöd om han skulle få det, men jag känner mig ändå ledsen när jag tänker på att vi kanske skulle behöva lämna alla nära och kära här i Umeå. Innan jag fick det tråkiga telefonsamtalet i går kunde vi i alla fall glädja oss åt att jag har en fast heltidsanställning och att vi kanske kan bo kvar här ändå i väntan på att M hittar ett jobb, men nu har det hela fått en mycket tråkigare vändning. Förmodligen kommer allt att ordna sig på ett eller annat sätt, men just nu när allt är så ovisst känns det så jobbigt.
Detta var kanske inte det roligaste inlägg jag gjort, men jag behövde få skriva av mig. Tack till dig som orkade läsa ända hit. Jag återkommer med ett roligare inlägg så fort jag får inspiration och har hämtat mig från allt. Kramar till er alla!
Kommentarer :
Fan vad jobbigt =/ Men det behöver ju inte vara dåliga nyheter. Som du skrev så löser det sig alltid, och lärare är det ju brist på så se det positivt! Kram- en främling ;)
skriven